Det är snart 7 veckor som jag har varit här nere hos mamma och pappa. Pappa var så dålig när mamma ringde i början av juli så tankarna for runt i huvudet på mej, vet egentligen inte direkt vad jag tänkte men det var mycket i alla fall.....
Just nu har mamma och jag lagt om pappas trycksår på benen och lagt om de ställen där han vätskar. Det rinner lymfvätska från 4 olika ställen på hans båda ben och jag vet inte om NÅGON kan förstå hur kämpigt detta är?
Jag menar att vi får gå upp om nätterna för att hjälpa honom på toaletten och så. Då kanske ni tänker att jaja, men på toalettan kan man väl gå själv, där är svaret NEJ, pappa har suttit i rullstol sedan straxt efter midsommar och han kommer nog att bli kvar i den, där av det jobbiga om nätterna.
Sedan de senaste dagarna har han fått använda syrgasen varje vaken och sovande stund, vilket gör honom så irriterad för han kan inte förstå varför han är så trött och orkeslös. Och då spelar det inte någon roll om vi förklarar med att säga att det har med sjukdomen att göra, han vill inte lyssna på oss.....
Men jag måste ändå säga att han är vid gott mod ändå, han har kvar sin humor (ja ibland kan det vara svårt att veta om det är skämt eller allvar). Sedan har det ju blivit som så att han kan bli lessen för minsta lilla, när det är något som han verkligen ser fram emot och som inte av, så lessen när det inte går. Som exempelvis när vi skulle äta lite kräftor och räkor för två veckor sedan, han hade sett fram emot det hela dagen och när det var dags att äta blev han så lessen för att han inte var sugen på det när han kom till bordet....
Ja så nog har vi det tufft alltid....Jag menar vem kommer ihåg hur glad och positiv pappa var innan han fick sin diagnos för 1 ½ år sedan......
Till min familj och mina vänner ni vet var jag är och om ni vill höra av er så är det bara att höra av sig till mej!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar